Debattören Jan Tullberg, YOs grundare Jan Sjunnesson och YOs jurist Ola Bengtsson skriver i Nya Tider vecka 18, 2022 om HMF och det sk “stereotypförbudet”
Lagen om Hets mot folkgrupp sägs vara viktigare än motsvarande lagar mot personangrepp, eftersom gruppkonflikter kan få större konsekvenser för samhället. Lagen har dock snabbt gått från att motverka hets och våldsuppmaningar mot utpekade folkgrupper, till att även förbjuda att fakta sprids om vetenskapligt fastslagna skillnader mellan folkgrupper. Veckans tre författare menar att HMF-lagens förespråkare i själva verket är de som drar alla över en kam, när de påstår att befolkningen inte kan förstå att det existerar individuella undantag och att generaliseringar är ett förenklat synsätt som inte gäller alla inom en grupp.
Personliga angrepp är ett välkänt problem och det finns många lagar mot hot, falskt vittnesmål, förtal, et cetera. Men kritik mot en grupp borde rimligen uppfattas som vag och mindre påträngande/hotfull än den med fokus på en specifik individ. Alla förstår att även om en del personer i en grupp är snyltare, kriminella och bedragare, så är andra i gruppen inget av detta.
En stereotyp när det gäller folkgrupper utgör en varning för åhörarna gällande en grupp, men inte en anklagelse mot var och en som hör till gruppen. Det som lagen om ”Hets mot folkgrupp” söker motverka är negativa stereotyper. De människor som går i krig mot stereotyper anser sig vara goda, men tittar man närmare på deras argumentation så börjar de med att hårdra stereotyper på ett felaktigt sätt för att motivera sina räddhågade åsikter. Vad dessa personer säger är att vi undertecknade kan tänka i generaliseringar och de erkänner att vi även är i stånd att göra rimliga undantag från föreslagen regel. Så långt är allt väl. Men när det kommer till vanliga enkla människor, menar HMF-lagens försvarare att dessa uppfattar en stereotyp som en klassificering av alla personer som hör till en viss grupp. Man motiverar helt enkelt förbudet mot generaliseringar genom att själva generalisera om hur befolkningen i stort tänker.
Frågan att besvara är om den politiskt korrekta eliten har rätt i sin kritik av ”vanligt folks” reaktion på stereotyper eller om det är så att vanligt folk har en rimligare syn på stereotyper än den stereotypfientliga eliten.
Forskare som frågat vanliga människor hävdar tvärt emot elitens tes: ”Vi känner inte till en enda studie där man hittat en enda person som haft uppfattningen att alla medlemmar tillhörande en viss social grupp hade en viss stereotyp egenskap” (Lee et al 1995, s 7, vår översättning).
I USA genomförde man ett experiment där man ställde frågor till studenterna om skillnaden mellan olika europeiska nationer. Man kunde då konstatera att studenterna ansåg att ett dominerande karaktärsdrag för tyskar var att de ”tänkte vetenskapligt”. Men andelen av de tillfrågade som ansåg att tyskar var ”njutningslystna” var högre än den andel som såg dem som tänkande vetenskapligt. Om konsistens skulle begäras också av fördomar, borde väl inte det typiskt tyska karaktärsdraget vara ”vetenskaplig”, utan i stället ”njutningslysten”? Logiken kunde dock hittas, för alla länder låg ”njutningslysten” i topp av de olika egenskaperna, men tyskar hade den lägsta andelen njutningslystna av alla länder, samtidigt som de toppade i vetenskaplighet. Fördomen var bara lite mer avancerad än fördomskritikernas första utkast.
Rasfördomar förkastas med stort eftertryck, men visar sig ofta rätt vettiga om man tittar närmare på dem. I en undersökning hade man tittat på kvantitativa mått och sedan jämfört vanliga vita amerikaners skattningar mot faktiska siffror när det gäller svarta amerikaner. Vid analys av 35 olika gruppers bedömning fann man att 25 var ungefär rätt, medan 10 var längre ifrån. Dessa 10 avvikande bedömningar underskattade alla skillnaden mellan vita och svarta, samtidigt som ingen grupp överskattade skillnaderna. Data visar stora skillnader, men undersökningen tyder på att de alltså inte blåses upp ytterligare av stereotyper. Trots detta ser många i maktpositioner en potential i underdrifter. Tron är att om svarta negativa avvikelser helt förtigs skulle problemen i verkligheten också minska. Problemet enligt den analysen är inte den onda lögnen, utan att etablissemanget inte satsar hårdare på den goda lögnen. Men om man hyllar hederlighet så borde den faktiska situationen vara utgångspunkten, inte ett ideologiskt påstående som ”alla människors lika värde”.
Vad lagen om Hets mot folkgrupp uttrycker är en vilja att förneka skillnader på gruppnivå för att därigenom motverka gruppkonflikt. Det är en idyllisk syn på lögnens möjligheter. Den starka reaktionen blir istället att de som drabbas av exempelvis kriminalitet lägger märke till lögnen och blir mer förbannade. De ansvariga ägnar ju sin kraft åt förnekande, istället för att åtgärda problemen. Slutsatsen blir att denna reaktion har helt rätt och att hela initiativet med HMF är ett destruktivt uppfostringsförsök. Överheten presenterar en lugnande lögn, men den fungerar inte, tvärtom ökar den motsättningarna. Nu är etablissemanget inne i en destruktiv spiral, där allt fler grupper skall skyddas mot allt måttligare kritik.
Man borde tänka till och ge lagen underkänt, helt underkänt. Hat är inte olagligt, men hot är det. Vad är hybriden ”hat och hot”? ”Hets mot folkgrupp” är ett närmast skönlitterärt begrepp, med oklar konkret betydelse. Det mest konkreta i lagtexten är ”uttrycker missaktning”. Hur kan det bli ett brott?
Dessvärre är lagen om Hets mot folkgrupp bara ett av två hot mot yttrandefriheten. Det andra är Cancel culture, den kommersiella censuren på plattformar som Facebook och Twitter. När yttrandefrihet gällde som ideal sökte rivaliserande parter förbättra sina förslag och få dem att vinna debatten mot konkurrenter genom att framstå som mer rimliga. Nu handlar det om att först vinna positionen som etablissemangets nuvarande åsikt och sedan förbjuda att motförslag ens blir presenterade. Man söker vinna debatten genom att diskvalificera sina kritiker.
I ett alltmer auktoritärt samhälle ses det som helt rimligt att söka tysta motståndaren. Man skulle kunna tro att goda demokratier skulle understryka att de är demokratier och, i motsats till den onda diktaturen, inte censurera sin motpart. Så gör man dock inte, utan det ses som helt naturligt att Väst öppet censurerar Russia Today och Sputnik News. Cancel culture ger sig inte bara på en före detta stormakt, utan också en före detta amerikansk president och den populäre poddaren Joe Rogan som företaget Spotify betalade en förmögenhet för, men som den administrativa personalen vill styra upp så att han tycker precis det som de själva tycker.
De beskyller andra för att ha fördomar och tro på stereotyper, vilket de menar gör att debatten urartar. Genom att eliminera andras fördomar och stereotyper förädlas debatten, menar de – genom att bli mer i harmoni med deras egna fördomar.
Som vi uppfattar situationen är yttrandefriheten extremt svag i dagens värld. Censorerna ställer sig i kö, liksom lagstiftarna. Var är yttrandefrihetens försvarare?
Allmänheten är lyhörd för överhetens åsikter och tar sig ogärna ton. Speciellt inte en ton som kan resultera i framtida obehag. Snart har vi alla ett framtida prestationspass i vilket våra handlingar och åsikter ger plus- eller minuspoäng. Det är många som sätter en utlandsresa eller ett bygglov för en bastu högre än att säga sin mening.
Befolkningen i Storbritannien ansåg till 63 procent att deras valde parlamentariker borde rösta enligt sina väljares åsikter, inte enligt sin personliga åsikt, vilket endast 7 procent av väljarna ansåg (David Goodhart 2020). Parlamentarikerna ansåg till 80 procent, att de skulle rösta enligt egen åsikt, men i praktiken också ofta enligt partiledningens. Väljarnas åsikt kom först på en avlägsen tredje plats. Så ser det i realiteten ut i moderna demokratier.
Sett ur demokratins ideal behövs en friare debatt, mer självständiga väljare och politiker som verkligen förstår att de är folkets tjänare och inget annat. Att ersätta ”Hets mot folkgrupp” med en mer fridsam regel mot aggressiv retorik, till exempel ”Hets av folkhop”, är ett rimligt steg. Ett annat är att kritisera en växande cancel culture, som också hämmar ett fritt meningsutbyte, vilket ju var målsättningen för upplysningens ideal. Ideal som inte alls blivit en självklar standard, utan som nu både hotas, ringaktas och straffas.
Författare: Ola Bengtsson (advokat), Jan Sjunnesson (författare), Jan Tullberg (docent i företagsekonomi)
Aktiva i organisationen Yttrandefrihetsombudsmannen
