Appell för yttrandefrihet!

Fredagen den 17 februari så höll Yttrandefrihetsombudsmannen ett möte på stadsbiblioteket i Göteborg. Vid mötet så inledde styrelseledamot av YO, Urban Månsson, med en appell för yttrandefriheten (text nedan). Samhällsdebatten den senaste tiden har på vissa håll ifrågasatt den yttrandefrihet vi har, och som vi tagit för given. Denna appell ska ses som en markering för hur viktig vår grundlagsfästa yttrandefrihet är och hur viktigt det är att vi alla står upp och försvarar den.

Yttrandefriheten är en grundbult i ett fritt och demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten regleras i
Regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefriheten är en långtgående princip som
endast och bara kan inskränkas genom lag och då det är absolut nödvändigt. Och ändå: Har det
någonsin tidigare pratats så mycket om yttrandefrihet som just nu?

I Regeringsformen, 2 kapitlets första paragraf anges yttrandefriheten som en grundläggande fri- och
rättighet: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Där beskrivs
också informationsfriheten, det vill säga ”friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i
övrigt ta del av andras yttranden”. Även mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet är
inskrivna i samma grundlag.

I yttrandefrihetsgrundlagen sägs att ”yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att
säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den
får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.” (1 kap. 1 §)

I grundlagen finns förbud mot censur vilket innebär att det som är avsett att spridas i någon media
inte får granskas i förväg av myndighet eller annat allmänt organ. Det är inte heller tillåtet att på
grund av innehållet förbjuda eller hindra publicering och spridning. (1 kap. 11 §)

Det finns också inskrivet ett repressalieförbud. ”En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte
ingripa mot någon för att han eller hon […] har brukat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett
sådant bruk.” (1 kap. 6 §)

Skulle ett missbruk av yttrandefriheten ändå komma att prövas i domstol, bör ”den som ska döma
över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs alltid ha
i åtanke att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämnet
och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre
fria än fälla. (1 kap. 15 §)

De inskränkningar i yttrandefriheten som ändå finns är till för att skydda dels staten, dels svaga och
utsatta. Man nämner i lagtexten explicit barnpornografi och grova våldsskildringar och sådant som
kan hota rikets säkerhet. Dessutom sådant som kan utgöra hot mot demokratin. Och det finns
ytterligare ett lagrum som utgör en begränsning av yttrandefriheten och det är lagen om hets mot
folkgrupp.

Här märks en glidande skala mot ett alltmer emotionellt och ideologiskt perspektiv på vad som skall
kunna inskränka yttrandefriheten. Yttrandefriheten sägs vara en grund för demokratin samtidigt som
samma demokrati kan vara förevändning att begränsa yttrandefriheten. Här är det helt upp till
lagstiftaren att, beroende på opinionsläge, förklara vem eller vad som är ett hot mot demokratin. Här
har man bortsett från principen. Än tydligare blir det i lagen om hets mot folkgrupp, en tvättäkta
gummiparagraf som kan användas helt godtyckligt beroende på vad som för stunden anses vara
skyddsvärt.

Det är där, menar jag, vi är i diskussionen idag: Det är ideologi, känslor och allmänt tyckande som
används som argument för att begränsa människors möjlighet att uttrycka sig. Och det är en icke
önskvärd utveckling. För att vi skall kunna ha en yttrandefrihet värd namnet måste vi vara överens
om att den skall ses och förstås som en princip. Och en princip är en princip. Alltid.

Gilla och dela YO: